Sysselsättning: Stickamera , sticklägerarrangör, webdesigner m.m.
Företag: Enskild firma
Hemsida: stickamera.se
Blogg: stickamera.se/blogg
Mailadress: ulrika@stickamera.se
Bakgrund: Varierande
Gillar: Fotografering, alla fantastiskt härliga människor i stickvärlden, att åka rally, friheten och lugnet i skogen och att utmana mig själv att göra sånt jag är lite rädd för.
Ogillar: Trångsynhet och snålhet.
Favoritdesigner/förebild: Dödergök, för hennes fantastiska kreativitet och härliga, avslappnade attityd till stickning.
Jag har många intressen men stickningen är det klart dominerande. Jag äter, sover, andas stickning – ibland bokstavligen… Ni vet hur det är – man hittar garnstumpar i maten, man somnar med stickningen i händerna, man har garnludd i näsan…
Min stickbakgrund har sin början runt 1975, då var jag 4 år och min största idol i världen och den jag spenderade allra mest tid tillsammans med var min mormor, Eivor. Hon stickade och virkade väldigt mycket och jag fick lite garn och stickor/virknål att leka med. I början satt jag bredvid och låtsasstickade, men ganska snart ville jag “stickla på riktigt”, som hon. Så mormor lärde mig och sen var jag fast.
Mitt första projekt blev en inte så lång och inte så jämn halsduk, efter det följde ett oändligt antal grytlappar och väldigt enkla Barbiekläder. Även mormors pudel, Billy, fick ett antal kreationer att smycka sig med, stackarn…
Jag älskar rätstickning – så enkelt och så fint!
Stickandet tog extra fart under mohairens och pingvinärmarnas 80-tal (grova bambustickor och lila, fluffig mohair, visst minns ni?), för att minska under 90-talet då mina barn var små. 2003 tog stickandet fart igen på allvar och i samma veva började jag leta mönster på nätet – jag ville upptäcka nya tekniker och nya designers.
Jag samlade på mig länkar till stickning på nätet och började sammanställa dem på en sida så att andra också skulle kunna ta del av dem. Det fanns ju enormt mycket på nätet, men man fick surfa runt oerhört mycket och det tog tid. Jag ville skapa en startplats att utgå från. Det var fröet till Stickamera.se och ja, sen har det rullat på och utökats hela tiden, med byten, tävlingar och olika läger/kurshelger.
Mitt sockmönster “Solskenssockor”. En present till min största inspirationskälla: “Dödergök“.
Att säga att jag stickar hela tiden stämmer väl inte riktigt – man måste ju jobba, ge barnen mat och rasta hunden också.., men det är inte långt ifrån. Jag har alltid ett stickprojekt med mig för “sticktidsgluggarna” kan dyka upp precis när och var som helst: i kön på banken, i väntrummet hos doktorn, vid tågförseningar, vid fikapausen på skogspromenaden, i depån mellan sträckorna i rallyt o.s.v.
Det är ofta i sådana situationer inspirationen till ett litet mönster uppstår, då när hjärnan liksom vandrar iväg lite som den vill medan man väntar. Jag är inte någon avancerad mönsterpåhittare, men då och då kommer det något enkelt litet mönster som jag tänker kanske kan inspirera t.ex. nybörjare att prova något nytt, med en enkel beskrivning på svenska.
Det är roligt att utforska vad som händer om man gör X med maskorna istället för Y, eller att byta ut ett jättetunt garn mot ett jättetjockt och se vilken skillnad det kan göra med ett och samma mönster.
Ännu en kofta stickad uppifrån och ner och min absolut favoritkofta.
Det jag tycker är roligast att sticka är spetssjalar (man kan aldrig ha för många!), koftor uppifrån och ner samt sockor.
Bladiga spetsmönster, rätsticking och ränder går jag igång på. Sockor är ren avkopplingsstickning för mig. Oftast blir det enkla, slätstickade sockor där garnet får stå för underhållningen i form av ett kul självrandande mönster eller en häftig färg.
Swallowtail Lace Shawl. Favoritsjal som snart trillar i småbitar av flitig användning.
Att säga vad som är det bästa med stickandet är svårt, det är så mycket och alla delar är underbara: gemenskapen med andra sticknördar, upptäckandet av nya tekniker, glädjen i att kunna tillverka kläder med sina händer, den avkopplande effekten av att flytta maskor från en sticka till en annan – listan kan göras hur lång som helst.
Det roligaste i det jag sysslar med är sticklägren då sticknördar i alla åldrar, från alla sorters bakgrund och med olika kunskapsnivåer träffas och stickar tillsammans – om man så stickat i 40 år så lär man sig garanterat något nytt.
Shetland Triangle Lace Shawl av Evelyn A. Clark, ett favoritmönster jag ständigt återkommer till.
Ofta kommer frågan “Men är det inte svårt?!”. Mycket av det man stickar kan se väldigt invecklat ut men det är ju faktiskt bara aviga, räta, ökningar och minskningar som man kombinerar på olika sätt. Mitt råd till den som vill lära sig sticka eller till nybörjaren som vill gå vidare men tycker att det verkar svårt är: bara prova, du kommer snart att upptäcka att det inte alls är så knepigt!
Och om den färdiga produkten på bilden ser avancerad ut och därför känns avskräckande: läs igenom mönstret i lugn och ro, “plocka isär” de olika delarna och studera dem så kommer du snart att upptäcka att det inte alls är så svårt och avancerat som först trodde.
/Ulrika
