Blogg: Stickskolans egen, Johanna tipsar.
Gör: lär till silversmed (när jag hinner och kommer ihåg..), för min karriär som arkeolog blev ju kort. Den som konstvetare också. Och när jag läste Indologi, av alla saker, tappade jag bort mig redan på uppropet.
Tycker om: med risk för att låta som en kontaktannons, så gillar jag att läsa, att vara på sjön, vara ute på hösten och att cykla. Då och då gillar jag att sticka lite också.
Tycker inte om: dåliga dagar tycker jag inte om någonting.
Motto: hellre än bra. Man måste ju alltid testa.
.
[spacer size=”5″]
[spacer size=”5″]
Månadens bloggare, jomen visst! Känn ingen press, för all del… Det finns en fantastisk flora av pysselbloggar där ute som förgyller vardagen för oss, men jag har nog inte riktigt börjat känna mig så varm i kläderna ännu att jag räknar mig själv dit.
Det var inte så länge sedan jag svor dyrt och heligt att aldrig tråka ut fler stackare än jag redan gör med mitt eviga tjat om garn hit och stickor dit. Pysselbloggar, förresten, kanske skulle jag säga ”stick, virk, brodyr, sömnads, hantverks och skapar bloggar”, men jag högaktar verkligen pyssel, vare sig det sker i all blygsamhet eller i större skala.
[spacer size=”5″]
Delar av min samling. Servisen fick jag av mormor; övriga familjen tyckte den var rätt gräslig. Icke då! | Sånt här gillar jag.[spacer size=”5″] Jaha, min blogg. ”Johanna tipsar” (vem hittade på det namnet egentligen?) finner man överst i vänstra hörnet här på Stickskolan. Liksom det mesta i min värld är den under utveckling, men jag har i alla fall en något luddig ambition att fylla på med salta tips och annan mer eller mindre livsnödvändig information och inspiration om allt man kan hitta på med garn och sånt´ som hör till – pärlor och paljetter, stickor och strån, nål och tråd, hammare och spik, masktäthet och…motorsåg? Martha Stewart meets Martin Timell. Nä, kära nån, var ska detta sluta, jag har ju knappt börjat!
Vad jag tror att jag försöker säga är att det kommer att handla lika mycket om handfasta råd och tips – hjälp, varför blir mina kantmaskor alltid så ojämna – som om allehanda små stick och virkprojekt man kan ta till när lusten faller på. Just nu är jag till exempel löjligt besatt av att virka volanger, girlanger och spetsar som jag hänger på alla möjliga och omöjliga ställen, så det kommer nog något om det så småningom, ska ni se. Snart sätter jag väl upp några dussin på stan också om ingen hindrar mig.
[spacer size=”5″]
Efter att ha funderat länge och väl, tänkte jag att det kanske vore kul om jag skrev om något annat här också. Sen funderade jag lika länge igen. Vadå annat?
[spacer size=”5″]
Ja, jag jobbar ju bland annat med Stickskolan och Maria på Muchis.se, så stickning och garn kan väl bli en passande inledning, tänkte jag inspirerat. Och virkning, och…sen gick jag och slipade om ett containerfynd istället. Sånt´gör mig lite smålycklig; i soprummet stod ett övergivet string-bord med färgfläckar och skeva ben som jag genast lade beslag på.
[spacer size=”5″]
Efter att ha funderat länge och väl, tänkte jag att det kanske vore kul om jag skrev om något annat här också. Sen funderade jag lika länge igen. Vadå annat?
En rostig spik och lite silvertråd blev till en trollslända. Det går att pyssla med det mesta.
Jag lider av grav nostalgi för en tid jag aldrig var med om. Min drömbil är en De Soto från -58. Jag älskar country och rockabilly. Stig Lindbergs porslin gör mig tårögd. Mina föräldrar blev visserligen än mer gråtfärdiga när jag dök upp med min första Sailor Jerry tatuering i fyrfärg, och har inte hämtat sig än.
[spacer size=”5″]
Hurra för alla människor som genom tiderna har bevarat, vårdat och skapat nytt!
[spacer size=”5″]
Hurra för alla människor som genom tiderna har bevarat, vårdat och skapat nytt!
Och det har ju inte mycket med stickning att göra. Men kanske med form, hantverk och tradition, och med att emellanåt även bryta traditioner. Hurra för alla människor som genom tiderna har bevarat, vårdat och skapat nytt!
Nåväl. Jag började sticka i rent självförsvar; utlokaliserad långt bortom all ära och redlighet med tre tystlåtna kor som närmsta grannar och inte en havsglimt så långt ögat kunde nå, var jag tvungen att ta till desperata åtgärder. Jag kan inte andas om jag inte har havet i närheten – det var lite jobbigt att hålla andan i två år, vill jag lova. Så jag stickade. Trots löften om att aldrig någonsin gå i min mor och mormors fotspår och tvinga på mina barn hemvävda mössor i restgarn.
[spacer size=”5″]
Nu bor jag vid havet, men det hjälper inte. Tvärtom, jag blir synnerligen störd och fräser åt allt och alla om jag inte får ägna åtminstone 18 timmar om dygnet åt pyssel i alla former. Helst sånt´ som har med garn och tyg och nål och tråd att göra. Och silver. Ännu hellre allt i samma projekt, och gärna lite kitsch också. Står det inte i beskrivningen? Jamen, jag vill ha en blomma där! Det måste vara ett tryckfel…
[spacer size=”5″]
Jag är fullständigt oförmögen att hålla mig till ett mönster och gör envist om till höger och vänster, ibland med mindre lyckat resultat måste jag dock erkänna. Motvilligt.
[spacer size=”5″]
Detta har dessutom haft en märklig bieffekt. ”Kolla, vilken snygg tröja. Den köper jag! Eller…förresten, en sån kan jag sticka, och så får jag ärmarna lite mer som jag vill ha dom, och lite längre också, tror jag. Jajamänsan!”
Jag är fullständigt oförmögen att hålla mig till ett mönster och gör envist om till höger och vänster, ibland med mindre lyckat resultat måste jag dock erkänna. Motvilligt.
Så nu är det tomt i min garderob. Med sjuttielva idéer som omedelbart måste testas och en total oförmåga att göra en sak i taget, tenderar det att ta lite tid för sagda tröja. Och även om jag är hemligt förtjust i glitter och kitsch föredrar jag nog mina tröjor utan blommor. Rent och avskalat ska det vara. Jag spenderar på tok för mycket tid åt att göra släta silverringar fast jag borde lära mig infattningar. Hellre slätstickning än spets. Jag började på en estnisk spetssjal för ett tag sedan men ägnade mer tid åt att svära än att sticka. Garnet, hur mycket jag än gillade det, var så tunt och skirt att jag inte hittade det efter mörkrets inbrott.
[spacer size=”5″]
Visst har jag väl fått med hela färgskalan, va?
Nej, lin, råa bomullsgarner och enkelhet är nog mer min melodi. Även om ett yllebroderi sprakar av färg och liv är det på något sätt ändå enkelt i sitt uttryck. Färg, förresten. Oblekt och naturellt är väl en färg, va? Och grått väl? Det finns jättemånga olika grå-brun-beiga nyanser också. Faktiskt. Grönt är förstås alltid Skönt.
Å andra sidan måste man då och då bejaka sina prinsessdrömmar; ibland kräver den barnsliga sidan i mig sockersöta virkningar, blommiga tyger, glaspärlor och hemska lurexgarner. Apropå barn, min son är min idol; häromdagen gjorde han världens finaste gitarr av kartong. Ni vet alla slöjdalster man kom hem med förr om åren och ingen visste om det var en häst eller en skål? Det spelar ingen roll! När han, och alla andra ungar, bygger, klistrar, klipper, tråcklar och syr så gör det absolut ingenting om man inte ser vad som är fram eller bak – det är bara lyckan och stoltheten över att ha gjort något med sina egna händer som betyder något! För alla, vare sig man är 40 år eller 10.
Och med det tycker jag att det får vara bra. Fast jag vet fortfarande inte riktigt om den där ena grejen är ett pennställ eller möjligtvis en mycket liten fågelholk…
[spacer size=”20″]
