Ilsefin

Blogg: webtrotter.se/ilsefin
Yrke: Logistikingenjör på ett stort industriföretag
Familj: Lever tillsammans med Ilsefinsambon sen många år. En tålmodig man som både härdar ut i garnaffärer och ställer upp som förste bloggfotograf.
Förebild: Farmor för hennes stilkänsla och fria skapande och mormor för det mysiga och njutningsfulla i skapandet.

.

”Månades bloggare, vilken ära!” tänkte jag och tackade ja till erbjudandet att skriva här… och nu sitter jag här med äran och ett blankt papper och funderar. Hur ska jag utnyttja det här utrymmet jag har fått? Vad vill jag berätta och sprida?

För mig är stickningen så mycket – glädje, kreativitet, terapi, passion, meditation, skaparglädje, stolthet, umgänge o.s.v. Hur ska jag göra för att förmedla detta till andra genom mina ord?

Jag vet egentligen inte riktigt när eller varför jag började intressera mig för textilslöjd. Jag kommer inte ihåg när jag lärde mig att sticka, men jag var sannolikt inte så gammal. Jag vet att jag redan kunde sticka när vi skulle lära oss i skolslöjden. Man kan nog tryggt säga att jag har intresset med mig i generna. På min mammas sida finns en lång tradition av textilslöjd. Mamma sydde kläder åt oss när vi var barn, och hon hade oftast ett broderi eller en stickning på gång i korgen bredvid soffan.
.

Sjalar kan man aldrig få för många. De behöver inte heller passa perfekt så det blir lite mer kravlös stickning. Den här heter Saroyan och är stickad i ljuvligt mjuk merinoull. Fotograf: Ilsefinsambon

Jag var inte särskilt gammal när jag började väva tillsammans med mormor. Jag älskade att få vara med i vävstugan. När mormor planerande vävar satt jag på golvet i vävstugan och målade skisser på vad jag skulle vilja göra med varpen – trasmatteränder, munkabältesblommor o.s.v. När väven skulle dras på iakttog jag samspelet och bidrog med en extra hand här och där. Oftast fick jag en liten extra bit varp i mormors vävar där jag kunde få väva lite. Mormors stora vävstol kommer från min mormors mor, som var ”frun i huset” på en stor gård. Det finns massor med textila redskap från ”gammelmormor”. Min mamma har t.ex. en spinnrock som kommer därifrån och mormor visade mig hur man kardar ull med gammelmormors kardor.
.

Den här koftan kallar jag “Kofta till en knapp”. Allt började med några fina röda träknappar och sedan växte koftan fram i mitt huvud allt eftersom. Koftan är min egen design men med inspiration från flera olika designers. Fotograf: Ilsefinsambon

Färger gör mig glad. Att leka med olika kombinationer och våga experimentera tycker jag är kul, och det är härligt att ha en fin garnsamling att hämta inspiration ifrån.
.

Det är ju det här som jag tycker är kul – att skapa saker med händerna! Hur kunde jag glömma det?!

.

Även på pappas sida finns slöjden. När farfar ser mig sitta och sticka brukar ha flina lite och säga att min farmor inte heller kunde sitta stilla utan att ha något i händerna. Farmor sydde kläder, virkade, slog frivoliteter, målade och var väldigt modeintresserad.

I många år hade jag slöjden med mig lite i bakgrunden. Jag stickade en mössa eller ett par vantar vid behov, sydde om kläder ibland osv. Men så hände en massa saker i mitt liv som gjorde att jag började fundera på vem jag var, vad jag tyckte om och mådde bra av. Medan jag funderade kring detta stickade jag ett par röda vantar. Trots att det blev två vänstervantar så var det något som ”sa klick”. Det är ju det här som jag tycker är kul – att skapa saker med händerna! Hur kunde jag glömma det?!
.

Jag gillar att leka med starka färger. Olivgrönt och rött är två favoriter som alltid piggar upp. Fotograf: Ilsefinsambon

Jag vet inte vad som hände med de där vantarna, men jag vet att jag gick tillbaka till garnaffären i jakt på inspiration och kom hem med garn och mönster till en sjal. Nästa gång blev det en mössa och sen en sjal till. Och därefter har det bara blivit mer och mer.

När jag hittade tillbaka till slöjden bestämde jag mig också för att göra den till min alldeles egen njutning. Det skulle vara helt på mina villkor – med färger som gör mig glad, material som jag tycker om att känna på, mönster som jag tycker är fina osv. Och det är något som jag fortfarande, många år senare, är noga med – slöjden är till för mig, för att jag ska må bra och det finns inga andra krav än mina egna. Det händer förstås att jag stickar åt andra, men det är ganska sällan och bara när jag själv verkligen vill. När någon kommer med en kul idé eller när jag får en idé som jag tror ska passa till någon särskild. Men för det mesta är jag en egocentrisk stickare.
.

Jag gillar att stickning är så mobilt. Det funkar utmärkt både en regnig eftermiddag på ett mysigt café eller som här på ett kafferep med goda vänner.

Ilsefinsambon får stå ut med mycket som fotograf. Har jag gjort något jag är stolt över vill jag gärna ha fina bilder till bloggen och är ganska kräsen. Det här är tröjan Ripple av Kim Hargreaves under en fotosession. Fotograf: Ilsefinsambon
.

Men hur kommer bloggen in i det hela då? När jag ”outade” min blogg för en kollega så sa han att var kul att se att min exhibitionistiska sida. Jag blev helt ställd – blyga lilla jag, exhibitionistisk?!

.

Med tiden har jag insett att han har rätt, åtminstone till en viss del. Det är klart att en del av bloggandet handlar om att visa upp mig själv och mitt skapande. Men det var inte därför jag började blogga från början, det är mer en positiv bieffekt.

Jag började blogga omkring 2004, först i mer hemsideliknande format och sedan 2006 i en mer renodlad blogg. När jag började med hemsidan var det bara ytterligare ett sätt att vara kreativ. Jag tyckte att det var kul att leka med hemside-layouter och HTML-kod. Genom stickningen och slöjden fick jag ett innehåll att skapa en webbsida kring. Jag gjorde det för min egen skull. Det var ett sätt att samla och ”rama in” det jag producerat så att jag fick en överblick över vad jag hade gjort samtidigt som jag kunde leka med webbsidedesignen. Efter ett tag började andra stickare hitta till min sida och lämna kommentarer och skicka mail med uppskattning och frågor. Och därifrån har det fortsatt, nästan av sig själv.
.

Jag brukar ha svårt att följa ett mönster till punkt och pricka utan anpassar ofta lite efter eget huvud. I det här fallet är ärmarna gjorda på mitt eget sätt. Koftan Coraline är designad av Ysolda Teague. Fotograf: Ilsefinsambon

Att sticka halsband av restgarner är ett bra sätt att att släppa loss sin experimentlusta. Det går snabbt att sticka och ger gott om utrymme till “galenskaper”.

Och visst, jag ska inte sticka under stol med att jag gillar att folk tittar på det jag gör och ger mig kommentarer om det jag skapat eller skrivit. Det är härligt att kunna inspirera andra, få tips och idéer när man kört fast och få kontakt med andra som delar mitt intresse. Men samtidigt är fortfarande en stor del av bloggandet samma ”egoism” som jag skrev om tidigare. Jag gillar helt enkelt att kunna klicka runt i min blogg och titta på det jag gjort och tillåta mig att vara stolt över det jag skapat och hur jag utvecklats.
.

//Ilsefin

.